Retorikens ädla konst

Läser just nu en liten del retorik, är om jag får säga det själv en väldigt nyttig sak för människan. Att ha förmågan att uttrycka sig med talets hjälp är säkert väldigt hjälpsamt i många situationer. Dagen till ära var i alla fall en del av uppgiften att framför klassen, professorn (!) i retorik och en filmkamera framföra ett tal. Jag, vilken har en tendens till att för det mesta göra saker med kniven på strupen, satt som vanligt uppe natten före med mina förberedelser. Det hela resulterade i ett skämt. Idé torkan var total och utfallet kom att bli en parodi på mig själv i en slags "kön ska inte spela någon roll" anda. Mitt syfte blev dock uppfyllt och jag känner mig nöjd som avklarat det. Efter talet skulle klassen, och även läraren, ge konstruktiv kritik. Vad som dock kom att förbrylla mig var kommentaren "du har ett jätte charmigt leende, men, det kan ibland göra att sakerna du säger inte riktigt går fram". Jag hade inte ens tänkt på att jag överhuvudtaget visat tänderna, än mindre att det kunde vara till min nackdel. Något att ta till mig kanske, men fortfarande, jobbig bit att tänka på. Tar människor mig mindre på allvar i och med ett leende på läpparna...

Detta följdes senare av en tur till vaccinationskliniken. Hade tänkt ta mig en tur utanför landet och behövde då uppsöka denna. Jag, vilken kanske inte är så jätte insatt i hur turerna går på sjukhuset, ställde en del frågor för att vara säker på att min resa kunde bli av och att jag inte skulle bli stoppad vid gränsen bara för ett sketet pappers skull. Bemötandet där var allt annat än trevligt till en början och jag kände att jag sakta började bli irriterad på hur jag blev behandlad. Tillslut så tänkte jag på vad jag tidigare under dagen fått höra. Spände blicken i sjuksköterskan och sade stillsamt tack och visade på min irritation. Dock inte övertydligt, men utan ett leende på läpparna. Till min stora förvåning tror jag också att sköterskan märkte av detta och blev genast mer välvilligt och hjälpsamt inställd. Hon insåg förmodligen att hennes dåliga dag inte behövde smitta av sig och jag tackade och tog emot. Gick därifrån med högt huvud och insåg att situationen löst sig till det bästa. För oss båda.

Dagen avslutades med kollektiv möte här hemma vilket kändes väldigt, hmm, förlösande. Vet inte om det är precis rätt ordval men det kändes ungefär som när man tagit ett snack i ett förhållande. Det rensade luften. Fick även dela en halv "backlaba" med David (en österländsk delikatess) Gudomligt god och att rekommendera.

Nu väntas en stunds läsning i "Love, power and knowledge" av Hillary Rose. Om jag hinner med även en början på Bob Dylans memoarer. (2:a delen har förövrigt också nyss kommit ut för alla intresserade).