Average Joe eller inte?

Kvällsklass idag, blev tilldelad en uppgift där man skulle ta ståndpunkt huruvida man ska nöja sig med ett leverne som medioker eller om man ska sträva efter mer.

Jag menar att medelmåttan helt klart är den enklaste vägen att gå, kanske inte den bästa, men enklaste. Jag menar att man för en vidare strävan inte behöver vara outstanding. Det faktum att man går sin egen väg, även fast många andra tar den också, tror jag är läkande i själen. Att folk har olika förutsättningar är jag väl medveten om men det behöver inte alltid handla om storslagna äventyr, att sätta ner foten när något känns fel eller försöka leva upp till sina visioner är för mig något beundransvärt. Måhända att man kanske "misslyckas" men man kan i alla fall dö med vetskapen att man i alla fall försökt. 

För att beskriva oväsendet och stämningen i skolans cafeteria (och för att folk inte ska tro att jag överdriver) så filmade jag en sekvens därifrån med mobilen. Inspirerad av vännen väst på stan så kan ni själva skåda och bilda en egen uppfattning, kom ihåg att detta var runt 19:00 och att själva oväsendet kan multipliceras med antalet människor som finns i rummet (är rätt välfyllt runt lunchtid...) Vill inte verka dryg, men att försöka tänka klara tankar när oljudet penetrerar trumhinnorna är ganska så svårt... Skåda själva: 

 

Slutsats: Saknar Norra BT.

Over and Out for Now. 

ps: Ljudkvallan kanske inte är den bästa men lita på mitt ord...