Först ett utdrag från boken med stort B.
Spelar väl ingen roll vad man gör, bara man gör nått. Sätter fart. Det är inte så förbannat bråttom, sa jag. Det finns tid än. Ja det kanske det gör men snart är vi tretti och då, grabben, då är det nästan så gott som över. Tror du? Ja, det tror jag. Vi är tjugoett nu, jag snart tjugotvå, vi har bara åtta år på oss att få något gjort. Ja men herregud, åtta år, det räcker väl. Åtta år går fort, snart är vi tretti och då är det över. Det kanske är då det börjar sa jag. Aldrig i helvete, det är nu som nått måste göras. Vi gick där i hösten och småkäftade och hade det trivsamt. Och fastslog att våra möjligheter var oändliga och att det bara var att sätta igång. Dom som ville knega och bo i Farsta eller Hökarängen eller i nån annan förort och ha det trist framför teven med fru och barn och allmänt jolmigt kunde få göra det, det tänkte inte vi lägga oss i, det var deras sak, men vi, vi kunde göra allt, livet var ett spel, det var bara att satsa och vinna eller förlora. Det var inte vinsten eller förlusten som var grejen, det var det att man verkligen vågade satsa, vågade spela. Vi kunde göra vad som helst; sticka till Island och bli hedningar och bo i en enda stor svulstig orgie med mjöd och huldror: vi kunde skaffa ett hus och bli fantastiska kollektivister: vi kunde åka till Hollywood och bli skådisar: vi kunde öppna vilka dörrar vi ville, det bara låg där och väntade på oss och sa: Kom och ta för er, grabbar: Spela på. Vad har ni att förlora?
Återspeglar rätt väl min inre dialog för tillfället. Vad fan har man att förlora?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar