Så kom kylan.

Den medelstora staden må vara vacker med träd i höst skrud och blå himmel, men ack vad kylan biter. Fryser in i ben och märg på berget och ugnen är min allra närmsta värmekälla när stora fastighetsbolaget vägrar pumpa in lite värme i elementen. Känns som Hamilton med trasig ac all over again. Det mest sorgliga är att vintern inte ens har börjat än. Ve och Fasa för januarimånaderna. Ve och fasa.

Min bästa vän melankoli och jag.

Funderade ett slag på att bege mig till syster. Kollade saldo och tillgång på biljetter. Kontentan blev nudlar en månad.

I lyan på berget är rastlösheten påtaglig. När alla måsten är överstökade och det enda som krävs är karaktär finns det dock helt plötsligt inte ens ett uns av energi till nyttiga göromål. Orsaken är ingen annan är bristvara på ovan nämnda.

Skulle behöva läsa åtminstone 1000 sidor kurslitteratur och vad jag funderar över är hur jag ska få råd att åka västerut. Det rimmar illa och framtidsutsikterna ser dystra ut för Jonsson.

Ringer ett samtal och jag ser ljuset i tunneln. Minst 50% from. oktober. Flytet du min älskade.

Fruset gräs och mjuka linser.

Uppdatering: Jag kan inte längre titulera mig kollektivt boende, inte kan jag heller benämna mig sociologstudent eller ens jobba mot samma institution. Jag har inte heller fräknar på näsan eller kroppen fylld av d-vitamin. Inte heller kan jag kalla mig förvärvsarbetande. Utan att det skall låta allt för negativt och med allt för dålig klang så känns delar av min "identitet" som passé. Idag har jag istället vandrat mot akademin med lite mer energi för en ny uppgift. Den gråa skalan har även i analysen blivit väldigt svart eller vit för en tid och jag gillar det. Vemod är dock mitt signum och det är inte för utan som det sköljer över mig lite nu och då. De bekanta väggarna på institutionen med stort I besöks fortfarande frekvent och dagen då motivationen kommer tillbaka ska även jag ta mig i kragen.