Fruset gräs och mjuka linser.

Uppdatering: Jag kan inte längre titulera mig kollektivt boende, inte kan jag heller benämna mig sociologstudent eller ens jobba mot samma institution. Jag har inte heller fräknar på näsan eller kroppen fylld av d-vitamin. Inte heller kan jag kalla mig förvärvsarbetande. Utan att det skall låta allt för negativt och med allt för dålig klang så känns delar av min "identitet" som passé. Idag har jag istället vandrat mot akademin med lite mer energi för en ny uppgift. Den gråa skalan har även i analysen blivit väldigt svart eller vit för en tid och jag gillar det. Vemod är dock mitt signum och det är inte för utan som det sköljer över mig lite nu och då. De bekanta väggarna på institutionen med stort I besöks fortfarande frekvent och dagen då motivationen kommer tillbaka ska även jag ta mig i kragen.